WENDY MCCOLM

Intervjuad i samband av filmen 'Fuzzy Head' [Gravitas Ventures]

Bildrättigheter, Press.

I 'Fuzzy Head' är den insomnia-drabbade Marla Dayton på flykt efter ett mord skett på hennes mamma, och hon är den misstänkte. För att ta re-da på sanningen måste hon söka ända tillbaka till sin barndom. Det här är en film som baserats på ditt liv. Vad börjar, och slutar, verkligheten?

– Jag skulle säga att allt är på riktigt. Manusskrivnings-processen & processen att låta filmen vara en omskrivning av min egna berättelse, min historia och mitt liv. För att få katarsis måste allting vara verkligt.

Med hur personlig berättelsen är såg du alltid dig själv för huvudrollen?

– Berättelsen är personlig. Den skammen jag har känt, och som inst-illerades i mig som litet barn, stannade kvar hos mig tills jag var vux-en. Den här filmen, och andra saker, hjälper mig att konfrontera och läka det. Jag var osäker på om jag skulle spela Marla, men min skåde-spelarlärare från high school, och som också var som en mamma för mig, Wendy Atwell, uppmuntrade mig. När någon som ser en fullt ut uppmuntrar en, tror jag att det är ovärderligt, och något jag inte kan ignorera. I slutet av dagen så är jag så glad för att det blev just så här.

Jag hörde dig nämna den här rollen som ditt "sista hurra" som skådesp-elerska. Är du mer på väg mot att bara skriva och regissera hädanefter?

– Ja, jag säger det här mycket. Jag tror det jag menar är att då när jag regisserar en film föredrar jag att vara hands on bakom kameran, jag gillar att vara där. Jag gillar att se andra skådespelare lysa upp linsen och ge sitt allt. När större budgetar och större möjligheter väl komm-er in vill jag vara säker på att jag kan bli inspirerad och alltid gå läng-re än vad jag tidigare har kunnat uppnå, som regissör. Nu, så gör jag komedi igen också, så kortfilmer och kul projekt. Jag är glad över att få leka runt och för att få göra framträdanden... att vara Marla var en vacker möjlighet och en möjlighet så tillfredsställande på många vis.

Filmen var tänkt att vara som den är.

Skådespeleriet är där vi fick se dig börja. Bland annat med roller i seri-er som 'How I Met Your Mother', 'The Office US', och 'Community'. Har du alltid tänkt skriva och regissera med. Fanns den sidan också alltid där?

– Jag tror inte att jag visste att jag var en regissör förrän jag träffade min första filmfotograf när jag var tjugotvå år gammal, även fast jag kan blicka tillbaka idag och se att jag var assisterande regissör av var-enda talangshow och pjäs sen sjätte klass... det är logiskt för mig nu att jag alltid har sett livet i ramar & jag föreställde mig alltid mitt liv som en film, som till exempel, så pratade min pappa inte så mycket med oss. Han hade två gigantiska bio-högtalare hemma i vardagsru-mmet som han spelade sin musik på... varje kväll klockan tjugoett så satt han i soffan och lyssnade på Enya, högt som bara den. Jag bruk-ade ofta vakna upp, och det kändes som om jag hade dött. Jag sväva-de över till vardagsrummet & där stod jag och tittade på honom. Han kunde inte höra mig säga "Pappa... sänk volymen". Han brukade bara stirra rakt fram. Jag kände mig osedd, men samtidigt kändes det lite som att jag alltid såg det som en långsam inzoomning. Ute ur den eg-na kroppen men ändå fångad i ögonblicket och känslan helt och håll-et. Senare upptäckte jag så klart Altman och den långsamma zoomen.

Kreativitet kan yttra sig på många sätt, ditt råkade bara resultera i ett liv av berättande och film. Vad är det tidigaste du kan tänka tillbaka på att ha den här sidan. Att du hade nått som du ville uttrycka för världen?

– De tidigaste minnet eller minnena som jag har är av att vara den li-lla röda hönan i första klass, jag är inte säker på vem det kan ha varit som hjälpte mig att memorera alla de raderna, men jag minns verkli-gen att jag stod uppe på scenen rätt och reciterade allt av det. Och vi hade även en VHS-kamera när vi växte upp. Och vi brukade redigera genom att spola tillbaka på VHS-spelaren och göra nya tagningar för att få det rätt. Och, naturligtvis, är det så klart roligt att det bokstavli-gen är som att jag fortfarande gör samma sak. Att samla ihop vänner och göra vad man än tänker på. Vi brukade göra påhittade reklamfil-mer, musikvideor, talkshows, jag gjorde i sjätte klass till och med en långfilm. Men min pappa spelade över den kassetten med en bilresa.

Finns det något du skulle säga till den lilla flickan, som andra kreativa små tjejer och förstås också små pojkar med drömmar kan få höra nu?

– Ja, jag har ett ton av råd och jag kommer att låta det flyta här för ett ögonblick. Källan är vilken idé som du än har, gör något av dem. Gör det bara, tänk inte på resultatet utan bara gör det, det är inte för dig att bestämma om det är bra eller dåligt, eftersom att kreativitet aldr-ig kan vara nånting dåligt. Låt det flöda & utforska, det är allt det är.

Det är allt det handlar om.

Jag tror verkligen på att det är så här. Låt det leda dig till nya platser. Konsten är det enda som gör mig fri... och den har alltid funnits där.

För mig.

Du har kunnat dela din kreativitet med massor av fantastiska människ-or, både bakom och framför kameran, i dina egna och i andras skapels-er. Vem vore drömmen att ha med som skådespelare i nåt av dina verk?

– Vilken ära det var att få jobba med dessa här skådespelarna. Jag gr- ät, verkligen, och de mesta av gångerna var det tårar av glädje när de väckte manuset till liv. Overkligt. Det här är en vild fråga. Vem skulle jag vilja jobba med... alla och vemsomhelst är hur jag tänker på det... men hmmm... Helena Bonham Carter, Shelley Duvall, Angela Bassett och Michelle Yeoh, Marlee Matlin, Lily Tomlin, Elaine May och David Lynch, bara för att säga några rakt från huvudet, känner någon dem?

Man behöver förstås inte ens drömma när man arbetar med skådespela-re som de i 'Fuzzy Head'. Hur var det att förverkliga visionen med dessa?

– Tack, det är sant. Alicia Witt gav så mycket till den här rollen, jag tr-or inte att jag upplevt en skådespelare som gjorde det, förrän 'Fuzzy Head'. Givetvis så har jag framförallt gjort komedi och mörk komedi, men Alicia är en talang som verkligen är anmärkningsvärd och rå & jag kan inte vänta på att få arbeta med henne igen, sedan har vi Fred Melamed, ingen skulle göra den här jäkla rollen men han sa ja direkt och herregud, han är en orädd man! Jag grät bakom kameran, för att han såg mig, han såg visionen, han såg allt av det, och levererade ut-an anvisningar hela essensen av vem rollen var. Jonathan Tolliver och Numa Perrier, absoluta råa talanger och artister. Cassidy Butler, den unga Marla, ett sådant rent hjärta och leverans. Richard Riehle, bok-stavligen ett one take wonder som varje gång var perfekt redan i den första tagningen. Vi skulle ha gjort fler för att leka runt, men jag me-nar... den här mannen har varit med i Scorcese filmer! Han är också dessutom den trevligaste mannen som du någonsin kommer att träffa.

Och så klart givetvis den magiska Rain Phoenix. Snäll, vacker och os-ar av trolldom. Han är en fantastisk kollaboratör & sannings-sökare!

Dessa här människorna, konstnärerna, var med på resan. Och det är det viktigaste när man skapar någonting, alltid. Är för evigt tacksam.

Och förälskad.

Nu en film visare, finns det nånting nytt som du håller på att sätta ihop?

– Åh! Faktiskt, ja, jag har två lång-filmer som är redo att sättas igång.

En hämndfilm och en ren, vild, komedi. Såväl som några seriemanus.

INTERVJU DE DANIEL JOHN