TATYANA DECKER

Intervjuad i samband av filmen 'Junebug' [Province Pictures, Hallmark]

Bildrättigheter, Press.

I kärnan berättar 'Junebug' en historia om att känna sig fast i livet, men med lite hjälp ifrån förr, bokstavligen, blir en väg tillbaka till begär och drömmar möjlig igen. Vad fångade ditt hjärta när du läste detta manus?

– Jag förälskade mig i det här manuset omedelbart. Det var så givan-de att läsa. Jag log hela tiden, för att sen gråta, men fortfarande leen-des. Jag kände en riktig anknytning till lilla Junebug och hennes låda av önskningar, hennes dröm om en riddare och hennes kärlek för be-rättelser. Jag tror att vad jag gillade mest var hur Juniper fann det hon var menad att hitta, vad hon var ämnad att göra, genom att verkligen vara sig själv. Det är så simpelt och fint. Hon hade inte avsikt att skri-va en barnbok, men synkroniciteten i det är så vacker, ur ett berättar -perspektiv, förstås, men det är också så vettigt för hennes karaktär.

Jag har haft de ögonblicken i mitt liv där nånting äntligen klickar och det är som att jag då får en nedladdning från universum, som att Åh, detta är vad jag verkligen vill, detta är vad jag är riktigt bra på, det är här linjerna mirakulöst har gått samman för mig, och det är ju aldrig vad man trodde det var att man ville ha.

Har det alltid varit lätt att lyssna på ditt inre barn när du följt din dröm?

– Det finns inget som fyller mig med entusiasm mer än att dagdröm-ma och min egen fantasi. Lekfullhet är en viktig del i mitt vardagliga liv. Jag spenderar timmar med att gå runt med huvudet uppe i moln-en. Jag ska däremot erkänna att det var en kort period då det inte var en prioritet för mig att lyssna till mitt inre barn. Men förutom det ög -onblicket i tiden, som helt berodde på ett undvikande av det nödvä-ndiga lyssnandet, så har jag alltid känt mig väldigt fri och ungdomlig.

Jag älskar fantasy och science fiction, berättelser och påhittade värld-ar. De gör mig så glad att jag känner att jag kan spricka. Men som jag blivit äldre har jag även kommit att intellektualisera det här, och med det förstår jag också på djupet värdet av barnliknande-tankevärldar.

Var den åttaåriga versionen av dig redan inställd på skådespeleri tidigt?

– När jag var liten tjej ville jag bli skådespelerska, uppträda och vara ljusstark. Det är allt jag velat genom hela min barndom och in i mina tonår. Vid en viss tidpunkt krossades den drömmen, av mig själv, ell-er av mina omständigheter, eller av mina kamrater och familj. I Mars 2021 läste jag Julia Camerons 'The Artist's Way' för första gången och det återupplivade det begär som legat i dvala inom mig under många år. Den drömmen hade aldrig lämnat mig, men hur jag såg på utrym -met mellan var jag var i nuet och den fysiska manifestationen av att leva den drömmen var oöverskådlig och därför skev. Jag tänker att en enormt stor aspekt till att ha en somatisk koppling till sitt inre barn är det som bygger en bro över den klyftan.

Vem är Ruth i 'Junebug'. Hur såg och närmade du dig hon som karaktär?

– Jag tänker på Ruth som nån som är full av entusiasm och ihärdigh-et. Hon bor i en idyllisk kuststad, hon är lycklig och hon är någon som bär på sin tacksamhet. När hon interagerade med Juniper ville jag att hennes ögon skulle spegla den där mjuka nästan sömniga tillståndet som man känner när man är kär i någon. Jag föreställde mig hur hon sprang tillbaks till sina kollegor på servicestationen och entusiastiskt babblade på om hur sött hennes bord var.

Din förra roll som Adrienne i 'Game of Love' existerade i ett liknande ut-rymme som denna, vilket kanske inte alltid är så nyanserat, men som i alla fall lyfter upp en. Vad attraherar dig till denna romantiska genren?

– Det var den första rollen jag hade i en Hallmark-film och jag var ot-roligt uppspelt över att få vara en del av den. Jag finner att birollerna, särskilt i den här genren, är katalytiska på sitt egna sätt för protagon-isternas resa. Med Adriennes scen i 'Game of Love' ville man visa någ-ot huvudpersonerna trodde att de ville ha och trodde att de var bra på och våra birollskaraktärer visade upp det besvärliga i det på ett lätts-amt vis samtidigt som insatserna för de två huvudpersonerna behölls.

Vi dras till de här filmerna för den spända förväntan på vägen mot kl -imaxet, du vet, vi kan se oss själva i en objektiv mening, hur vi varit blinda för vår egen lycka. Och det är den här vackra känslan av att he -ja på nån, eller på ett par, som jag tror verkligen drar en till genren.

Denna filmen gör flera referenser till en annan romcom-klassiker, näml-igen 'Say Anything'. Vilka gamla romcom-filmer tycker du allra mest om?

– Jag älskar romcoms! Några av mina favoriter är 'Never Been Kissed',

'Pretty Woman', 'My Best Friend's Wedding', 'How to Lose a Guy in Ten Days', 'Mamma Mia' och min all-time romerska imperium favoritfilm 'The Princess Bride'. Med Wesley och Buttercup får vi uppenbarligen uppleva den typiska romantiken som en äventyrs trope, vilket jag är helt betuttad i. Det är vad en romans borde vara, ödesdiger och raff-lande. Jag älskar dramat, överdrifterna, metaforerna. Och jag relate-rar till den på en praktisk nivå, jag tror genuint på sann kärlek på gr-und av den filmen. Jag tenderar att luta mig mer in i det som käns på på riktigt eftersom vi måste tro att livet kan erbjuda oss det, också i våra lägre stunder, när vi är som mest cyniska eller hjärtbrutna eller är en fullständig tönt till high school-tjej som blivit en nu töntig vux-en, så kan det hjälpa humorn komma in att tänka på ens liv som film.

Det är fantastiskt att kunna se en film och känna sig ledsen och mel-odramatisk och verkligen sjunka in i de känslorna när man vet att en kommer att komma ut på andra sidan.

Är det några roller vi kan se fram emot att se dig i härnäst, efter denna?

– Förra Oktober var jag med i en kortfilm som heter 'Up in the Spot-light'. Jag spelar Nikki, en intensiv metodskådespelerska på den här riktigt udda teaterskolan. Trailern för den kom nyligen ut och jag bl- åstes iväg helt, den ser fantastisk ut, rolig och smart. Kan inte vänta på att få se slutprodukten. Jag spelar även rollen som Cat i en crime thriller som heter 'Slant', som vi spelade in tidigare det här året. Det är en intensiv sorts coming of age-film om en asiatisk tonåring som måste brottas med sina personliga demoner såväl som med sin fars.

Det manuset är verkligen briljant.

INTERVJU DE DANIEL JOHN