Intervjuad i samband av filmen 'Dead Whisper' [Vertical Entertainment]
Bildrättigheter, Press.
'Dead Whisper' existerar i den mer psykologiska sidan av skräck, medan den onekligen är otäck, är dess fasor inte nödvändigtvis övertydliga, ut-an den snarare skalar av och visar upp sina lager i en långsammare takt?
– Jag tycker 'Dead Whisper' verkligen är en historia om den psykolog-iska tortyr som uppstår då sorg inte bearbetas. Efter en period av in-tensiv känslomässig turbulens blir huvudpersonen Elliot känslomäss-igt distanserad och upplever hur verkligheten splittras, men allt det-ta sker genom en slöja av retro skräck. 'Dead Whisper' fungerar näst-an som en varning genom att dra in sin publik in i en ospecifierad ti-dsperiod i "det förflutna", där en man inte kan acceptera en tragedi... förlusten av hans dotter, och konsekvenserna är katastrofala. Det är så jag tolkade manuset i alla fall och jag tycker det adresserar vikten av att bearbeta traumatiska händelser och kanske till och med stigm-at kring mäns mentala hälsa på ett sätt som är otroligt smart. Jag ville även vara en del av den här filmen då jag har en djup respekt för Co-nor Soucy och Ben Grant. De är utomordentligt begåvade och de gör väldigt ambitiösa arbeten och jag ville vara runtomkring den energin.
Ända ifrån filmens första scen är Elise i centrum för filmens nedåtgåen-de utforskning av tragedi och sorg. Vad gick in i ditt porträtt av henne, och hennes spöklika resa till historikerns herrgård. Hur såg du på Elise?
– Filmen öppnar med den mest traumatiska händelsen under Elises liv. Hon överväldigades av svår skuld och beskyller sig själv för att hon valde att lämna sitt förhållande istället för att anstränga sig mera för att dra sin ex-partner ur hans depression. Jag tror Elise att förstod att hon var på väg att hamna i någonting förrädiskt när hon valde att ge sig iväg på den resan. Jag tror att hon åkte dit för att söka förlåtelse, och det slutade med att hon fann en möjlighet att engagera sig i nån form av evig disassociation. Hon gav villigt upp sin själ så att den man-nen hon älskar kan uppleva livet igen, åtminstone i någon form. Elis-es karaktärsark skulle även kunna ses som en illustration av vad som kan hända när vi misslyckas med att bearbeta sorg på hälsosamt sätt.
Livet som skådespelare kan i sig vara en lite otrygg resa ner i det okän-da. Hur har det varit för dig att leva ditt liv på detta sättet. Har det allt-id varit lika lätt att hitta balans mellan att känna sig i och utan kontroll?
– Det här är en så utmärkt fråga. Jag spenderade hela mitt liv fram till min tidiga trettioårsålder med att försöka och misslyckas med att ut- öva någon form av kontroll över varje situation jag var i och under de senaste åren har jag börjat inse att vi alla har betydligt mindre kontr-oll än vad vi tror. Det har varit en riktigt vacker och befriande insikt. Att välja en karriär som är oförutsägbar och finansiellt osäker kräver att en utvecklar en djup tillit i sig själv, så att även när allt känns osä-kert kan man känna sig stabil och ha tillgång till frid. Skådespeleriet ger mig en extrem mängd av glädje och syfte.
Lite obehag är välkommet om det innebär att jag lever livet jag älskar.
Det är fjorton år sedan din första filmroll, och redan då hade du en stör-re och mer kontinuerlig närvaro uppe på teaterscenen, både som skåde- spelare och regissör. Var det där uppe som du först föll för skådespeleri?
– Det var det! Jag började skådespela när jag var fyra, regisserade vid sjutton och att producera när jag var arton. Det är genom teatern jag först började lära mig om världen, det gav mig mina största utmanin-gar, mest givande upplevelserna, och de närmsta relationera i mitt liv.
Hur skulle du skilja dem från varandra, att agera på scenen och på film?
– I teater kliver man upp på scen med en grupp skådespelare och ni alla sveps omedelbart upp i en vild åktur som inte tar slut förrän rid- ån faller, och man får göra om allt av det igen nästa kväll. Det är väld-igt exalterande att veta om att nästan vad som helst kan hända uppe på scenen. Och att "showen måste fortsätta". Det är ingen som ropar "Cut!" på teatern. Man måste vara fullt närvarande och på riktigt hål-la om varandras ryggar. Det är en miljö som kultiverar ett djupt för-troende inom kompaniet, och det är en så vacker sak att vara del av.
Film känns mycket mer ensamt för mig. Man kan inte känna energi utbytet mellan en själv och ens publik, så man måste lära sig hur en genererar det, speciellt om man filmar en scen själv. Men samtidigt finns det en fantastisk intimitet i film som jag tror är specifik för den konstformen. Film uppmuntrar skapandet av en otroligt intrikat in-ternt levande värld och det mediet låter dig verkligen leva inom den.
Och, i film, får man bara ta åkturen en gång! Man kommer att få nå-gra tagningar, visst, men du kommer egentligen bara ha en chans att göra scenen. Så det är bäst att man lämnar med att ge allt som man kunnat ge. Film och teater är helt och hållet olika konstformer men skådespelarens jobb är detsamma. Man gör ens omständighet till nåt verkligt, lyssnar, och låter en påverkas och leva fullt ut i varje stund.
Finns det nån roll du har spelat på scen du process-mässigt tycker sku-lle vara intressant att föra till liv på film, där den där intimiteten finns?
– Jag spelade Froggy i Adam Rapp's 'Blackbird' under 2005. Vilket be-tydde att jag spelade en ex-strippa som var beroende av heroin, och led av obehandlad hepatit, när jag var femton år gammal. Jag vet om att de gjorde pjäsen till en film två år senare, som jag aldrig såg, tro-ligen för att jag ville att historien skulle leva vidare i mitt minne som vi berättade den. Jag hade en utmärkt upplevelse när jag gjorde den showen... och jag skulle ha älskat att få föra den rollen till filmduken.
Efter att nu ha skådespelat ganska länge, vad för roller betyder mest för dig idag. Vad gör dig intresserad av att ta dig en karaktär eller historia?
– Jag gillar verkligen att spela karaktärer som är djupt missförstådda. Jag tror inte att vissa människor är "dåliga" eller "onda", jag tror att vå-ra personligheter kommer ur komplexa och ständigt föränderliga ko-nstellationer som, till stor del, bildas från våra tidigare erfarenheter. Som skådespelare måste man motivera ens karaktärs beteende, man måste bekanta sig med deras historia, så att man kan se världen från deras synvinkel. Man måste hitta sig själv i varje roll som man spelar.
Så, jag gillar att spela de karaktärer som kräver av mig att jag utför ett extremt perspektivskifte. Jag tror att detta är en väldigt viktig praxis, och en som ökar ens medkänsla och förståelse också i resten av livet.
Och i termer av historier, attraheras jag av alla historier som jag kän-ner måste berättas. Jag vill berätta historierna som expanderar sinnet, inspirerar till anknytning och empati, historier som får oss att känna oss mer levande.
INTERVJU DE DANIEL JOHN