REBECCA SNOW

Intervjuad i samband av filmen 'The Boy in the Woods' [Paramount Pictures]

Bildrättigheter, Press.

Också ämnet i din tidigare prisbelönta dokumentär från 2019, 'Cheating Hitler', är 'The Boy in the Woods' baserad på den bästsäljande boken om kring anmärkningsvärda historien om Maxwell Smart, då han som pojke kämpade för överlevnad i de av nazisterna ockuperade skogarna i Polen. Vad är det med den historien som fick dig att vilja återvända till den igen?

– Året jag spenderade med att göra 'Cheating Hitler'-dokumentären var den mest extraordinära, känslomässigt utmanande men inspirer-ande upplevelsen i min karriär så långt som en dokumentär-filmare. Att hjälpa de tre otroligt modiga överlevarna att berätta sina berättel-ser kring fasorna om vad som hände dem som barn under det nazist-iska folkmordet var en sådan ära. Deras historier ekar konstant i mitt sinne. Men det var Maxs historia om att gömma sig i skogen som jag började visualisera och föreställa mig som en film. Det tog grepp om mig på något sätt... jag är från Europa, och mytologin om skogen har djupa rötter där. Berättelsen om en pojke, föräldralös och ensam, dr-iven in i skogen för att bekämpa ondskans krafter, är i grunden tem-at i varje bröderna Grimm-saga. Men detta var verkligt. En barndom stals och en konstnär föddes. Jag visste att det fanns så mycket att ut-forska i Maxs historia och jag kände mig nödd & tvungen att göra det.

På ett mer praktiskt plan, hade jag en insikt när jag spelade in doku-mentären i Ukrainas skogar, under 2019, om att landskapet där är väl -digt likt delar av norra Ontario i Kanada, cirka fyra timmar norr om Toronto där jag bor, och jag insåg då att det kunde vara möjligt att gö- ra den här filmen inom Kanada. Min man Robert Budreau är en kan-adensisk långfilmsproducent och han uppmuntrade mig att börja sk-riva manuset och erbjöd mig att försöka få tillgång till kanadensisk fi- nansiering för att producera det.

Det var första gången vi arbetade tillsammans, förutom att också va- ra föräldrarna till våra två barn!

Med tanke på hur långsam processen kan vara för filmskapande och när dokumentären kom ut, var det inte så långt emellan de två. När var det egentligen som du påbörjade produktionen av långfilmsfilmatiseringen?

– Jag började skriva manuset sommaren 2020 och vi gick till kamera hösten 2022. Jag arbetade på dokumentärer till och från under dessa åren, så jag skrev inte konsekvent, men ja, det blev en relativt snabb process. Jag var ganska säker på att det här skulle vara en fantastisk historia att adaptera till film då Maxs memoar har en så tydlig och st-ark berättarbåge. När jag satte mig ner för att anpassa hans historia för filmmediet hade jag ett år eller så av research bakom mig tack va-re dokumentären och jag hade över tre timmar intervjuer med Max som pratade om hans upplevelse och såklart hade jag boken i sig själv.

Med just din dokumentära bakgrund i åtanke, hur var det att bege sig in i långfilmsrummet. En stark vision behövs för att en historia ska kunna förmedlas på ett, med brist på ett bättre ord, underhållande vis. Var du på nått sätt tvungen att närma dig allt med ett annat tankesätt, och en flexibilitet, än hur du vanligtvis skulle närma dig historien. Hur undvek du att underhållningen och sanningen inte kom i konflikt med varandra?

– Jag är ett stort fan av historiska draman, somliga är mer trogna till faktan än andra är, och jag accepterar det väldigt mycket. De är inte historiska dokument, de är underhållning. Om publiken kan transp-orteras till en tid och en plats, lära sig något nytt och bli berörda av karaktärerna så har filmskaparen lyckats. Personligen kan jag tycka om att se ett historiskt drama och lämnas med vetskapen om att jag just har fått en känsla för sanningen, och för att ta reda på hur nära det höll sig till fakta kan jag läsa en biografi eller gräva djupare i de historiska händelserna. I fallet av 'The Boy in the Woods' så behövde jag inte avvika från sanningen för mycket. Jag behövde blanda ihop några tidslinjer, och ombilda vissa scenarier, men det var allt inom den bredare historiska kontexten av händelser som ägde rum i den regionen under andra världskriget. Den största utmaningen var att bestämma sig för vad man skulle utelämna.

Det fanns så många otroliga detaljer som jag ville inkludera från de verkliga händelserna men det var helt enkelt inte möjligt med tanke på den tid och budget vi hade. Max själv var väldigt generös och flex -ibel med min vision för filmen. Han är en abstrakt expressionistisk konstnär, och han förstår verkligen att det inte alltid krävs bokstav-ligt och rättmedicinskt berättande för att få en tittare till sanningen.

Finns det i efterhand något med filmen du skulle välja göra annorlunda?

– Kommen från dokumentärer och van vid mindre, snabbrörliga bes- ättningar som kan svänga och anpassa sig med ett ögonblicks varsel. Jag älskar att hitta oskriptade, oförutsägbara ögonblick och jag letade efter dem under hela den här inspelningen också. Att arbeta med en mycket större besättning var väldigt annorlunda på vissa sätt. Minns att vi vid ett tillfälle hade väldigt lite tid kvar på dagen med vår huvud -skådespelare och ljuset var perfekt och jag ville bara gå ut bland trä-den med honom och filmfotografen och ta några riktiga, oskriptade bilder. Jag ville inte att tio personer följde efter oss med tung utrust-ning och frågor. Det borde ha varit så enkelt, men det var en stor op-eration att bryta oss loss från huvudbesättningen. Några av bilderna som vi hann ta på de trettio minuterna är mina favoriter i hela filmen!

Du började arbeta inom TV, med tidiga dagar som spenderades vid BBC. Kom ditt historieberättande alltid ur ett grundläggande historieintresse?

– Jag studerade arkeologi och spanska, med inriktning på mesoame-rikansk arkeologi, vid universitetet i England och Mexiko och har där -för alltid varit fascinerad av att gräva fram berättelser från det förf-lutna. Jag tänkte göra lite forskar utbildning med sikte på att kanske en dag bli arkeolog eller museiintendent, för att hjälpa till att levande -göra de historierna för människor idag men sedan insåg jag att det fanns ett annat kreativt sätt att göra det. Mina föräldrar var båda TV-journalister så ifrån tidig ålder var jag väldigt exponerad för världen av TV-produktion. Efter universitetet sökte jag en praktikplats inom BBC History Documentary Unit, och det ledde till mitt första arbete med att göra research för en historieserie. Då jag väl börjat gå längs den vägen insåg jag att jag kunde livnära mitt begär om att lära eller studera det förflutna, samtidigt som jag belyste det för andra och ha det väldigt roligt på vägen. Att vara dokumentärfilmare är ett sånt äv-entyr... jag har varit uppe på en byggnadsställning i Sixtinska kapell-et på natten, jag har utforskat Vatikanens hemliga arkiv, jag har sutt-it bak i en pickup med en gammal inka-mummie och jag har sänkts ner ett djupt cenote-hål, på ett rep av ett team som letade efter forn -tida mayaoffer. Jag hade ett underbart inhopp i drama under mina tidiga dagar på BBC och arbetade på en dramatisk serie om uppgån-gen och fallet av det antika Rom. Jag var en researcher så det var mitt jobb att hitta övertygande historier och detaljer för manusförfattarna av serien. Jag minns hur jag älskade upplevelsen av att dramatisera historia. Jag lyckades krångla mig fram till att få vara med på inspel-ningen för att hjälpa till med manusövervakning och kontinuitet. Vi filmade i Tunisien på enorma kulisser baserade på det antika Rom i öknen. Det var definitivt en inspirerande upplevelse och jag tror att det var då som filmfröet såddes fram till tjugo år senare när jag börj- ade att skriva och regissera 'The Boy in the Woods'.

Skulle du överhuvudtaget kunna tänka dig att skriva och regissera någ-ot som inte bottnar i återberättande av historia eller att föra fram sann- ing, eller är dokumentärskapande för ingrott i din signatur och identitet?

– Jag kommer att skriva och dramatisera vilken historia som än grep-par tag om mitt hjärta så som 'The Boy in the Woods' gjorde. Det kan vara historiskt, nutid, eller påhittat. Det enda kravet för mig är att jag personligen blir berörd och inspirerad av det. Jag har kommit att inse hur svårt det är att göra en film, och jag måste vara så djupt emotion -ellt investerad i historien för att komma över alla hinder. Jag minns att skådespelarna och besättningen på den här filmen speciellt slogs av hur passionerad jag var för materialet och det gör en stor skillnad i att genomföra ett projekt. Det är ett bra sätt att vinna förtroende fr- ån alla de som genomför ens vision, och det förtroendet är essentiellt.

INTERVJU DE DANIEL JOHN