REBECCA JOHANNSEN

Intervjuad i samband av gästserien Jag är nyfiken gul [Del 3, Intimitetskoordinator]

Bildrättigheter, Press.

Namngiven efter den svenska samhällskritiska filmen 'Jag är Nyfi-ken Gul' från 1967, introduceras en serie av gäster som idag jobb-ar med erotik i den popkulturella sfären. För snart 60 år sedan var det en film som tänjde på gränserna i en tid där nakenhet och sex ansågs "skandalomsusat", och ledde till en större kamp mot cens-ur, inte bara här hemma i Sverige - utan också i resten av världen.

Om du ser tillbaka på de tidiga dagarna, hur såg dina första steg till att nu vara här ut. Vilka drömmar fanns det när du först drogs mot scenen?

– Då jag var sju år gammal var jag smärtsamt blyg och kunde inte st- älla mig upp i ett rum fullt av människor för att säga mitt namn utan att få panik. Eftersom min mamma insåg att detta inte var ett hälsos-amt sätt för hennes barn att gå igenom livet, bestämde sig min mam-ma för att anmäla mig till skådespelarklasser. Jag förälskade mig med teatern och ville ingenting hellre i mitt liv, än att bli en skådespelare.

När jag var arton gick jag på en prestigefylld skådespelar-skola i Los Angeles. Jag älskade fortfarande hantverket, men jag fann att filmin-dustrin var väldigt toxisk för unga kvinnor och jag bestämde mig för att tänka om min karriär. Jag gick tillbaka till teaterns värld och foku-serade min uppmärksamhet på regi och produktion. Jag tog examen

i teater och undervisade i flera av de främsta teaterskolorna, inklusi-

ve NYU och Fordham University i New York.

Under 2017 lämnade jag den akademiska världen för att söka mer kre-ativa vägar. Jag skrev, producerade och framförde min dokumentära pjäs 'Women at War' på Edinburgh Festival Fringe 2017, där det, tack vare den milda knuffen från några vänner i filmbranschen, fångades upp ett intresse bland ett fåtal producenter att utvecklas till en serie.

Det kom aldrig att förverkligas, men det tog mig till Hollywood. Och det återuppväckte min kärlek till film och tv.

Så efter all erfarenheten av att arbeta på och utanför scenen som både dramatiker och skådespelare, när började du som intimitetskoordinator?

– Jag kom tillbaka till Hollywood efter framgångarna med min pjäs i Edinburgh. När utvecklingen av att göra det till en serie stannade av letade jag efter vad som var nästa grej. Jag visste att jag ville vara en del av det nya framväxande skiftet i Hollywood-kulturen. En manus -författare och nära vän till mig presenterade mig för Amanda Blum-enthal, en av branschens första intimitetskoordinatorer, och ju mer vi pratade, desto mer insåg jag att jobbet förenade många av mina ti-digare karriärvägar och passioner. Jag tränade med henne 2020 och har haft en framgångsrik karriär sedan dess.

Rollen som intimitetskoordinator misstolkas av många, även inom bran-chen uttrycks det många olika slags synpunkter. Men med dina egna ord, vad är det en intimitetetskoordinator gör, och varför är detta så viktigt?

– Den pushback vi oftast får beror på missuppfattningen om vad vår roll innebär. Oftast regissörer och ibland även skådespelare tror att vi är där för att vara "sexpolisen" men ingenting kunde vara längre fr- ån sanningen. Hjärtat av det vi gör är att vara förespråkare för skåde -spelare för att se till att de är fullt informerade och att de samtycker till hur regissören vill berätta om intimitet i sin historia, men vi fin-ns lika mycket där för att stödja regissörens kreativa vision. Vi vill att scener ser bra ut men inte på bekostnad av skådespelares upplevelse.

Vi finns också där för att stötta besättningen.

På nästan inga andra arbetsplatser krävs det att personer bevittnar människor som är nakna eller simulerar sexuella handlingar. Detta kan vara oerhört obekvämt för dem som behöver titta för att kunna utföra sina jobb. Vi stödjer besättningen genom att helt informera de om vad vi kommer att filma och ge dem möjligheten att välja bort att vara närvarande. Det hjälper också besättningen att känna sig mera bekväma då de vet att skådespelare får stöd av intimitetskoordinator.

Du sa att du tidigt fann filmbranschen toxisk för unga kvinnor. Hade du själv några erfarenheter då du skådespelade som post factum gjorde att du önskar att intimitetskoordinatorer hade funnits i branschen tidigare?

– Jag har, tack och lov, inte haft någon direkt erfarenhet av scener då jag skulle ha haft nytta av en intimitetskoordinator, men det som då fick mig att lämna Hollywood som skådespelare innan jag utforskade det här som karriär var att jag kunde se den där toxiska kulturen fullt synlig. Jag tog bort mig själv ur situationen innan jag kunde ha en då-lig upplevelse. Intimitetskoordinatorer är en del av ett större pussel för att förändra den kulturen, och jag är väldigt stolt över att vara en del av att förändra den miljön för de unga skådespelare som börjar nu.

Har du någonsin upplevt att någon inte vill lyssna på vad du har att säga?

– Tacksamt har mycket förändrats under de sista sju åren sedan yrk-et startade. Vi möter på mycket mindre motstånd på inspelningsplat-ser nu, då vi har jobbat sida vid sida med produktioner tillräckligt lä-nge för att de är vana vid vår närvaro där. Där finns mycket mer vilja att lära sig om hur vår process ser ut. Men jag har definitivt haft regi-ssörer, producenter och till och med skådespelare som har gjort mot -stånd för min närvaro och input. Deras primära oro är att jag komm-er att stå i vägen för den kreativa visionen eller överskrida gränserna på filminspelningen, i den mening att en filmuppsättning är extremt hierarkisk och när du introducerar en ny roll i det utrymmet tar det lite tid för alla att veta var du passar i den hierarkin. Jag har definitivt haft regissörer som inte uppskattar att jag sitter bredvid dem när de filmar, och i dessa fallen är jag flexibel och respekterar deras gränser och försöker hitta ett annat sätt att göra jobbet jag är där för att göra.

Oftast växer de till att förstå mer om min roll, och blir mer villiga att låta mig vara en del av teamet.

Vi har pratat om filminspelningar men du har som sagt även en fot inne i teaterns värld, där man istället hänvisar till intimitetsregissörer. Föru-tom själva lokalen, vad finns det egentligen för skillnader mellan de två?

– Ja, det är faktiskt ganska stor skillnad på de två rollerna. Medan in-timitetskoordinatorer i USA kom ut av det arbete som gjordes på tea-tern, behövde processen anpassas till en väldigt annorlunda arbetsm-iljö. Teaterrepetitions-rummen är, generellt, mycket mer kollaborat-iva och en stor del av tiden spenderas till att repetera och till att utve-ckla varje aspekt av berättelsen tills när den äntligen blir redo för en livepublik. Och sedan framförs den om och om igen, ibland med nya skådespelare som kommer in i rollerna för att ersätta originalen. För det utrymmet måste en intimitetsregissör, som ibland även kan kall-as för en intimitetskoreograf, repetera och koreografera intimiteten ungefär som en dans. Samtycket kan vara mycket mera komplicerat runtomkring situationerna på teater-scenen, eftersom handlingarna upprepas varje kväll inför en publik. Och det som kan vara helt bekv-ämt för en skådespelare en kväll kan förändras till nästa kväll. Eller så kan en ny skådespelare ersätta originalet och deras gränser är annor -lunda än originalskådespelarens. Det är ett ständigt föränderligt ut-rymme och koreografin kan behöva anpassas för många olika skeden.

I filmindustrin arbetar vi mycket mer hierarktiskt och det finns myc-ket mindre tid för repetition, så intimitetskoordinatorer ges inte allt-id friheten att koreografera på samma sätt som de skulle göra vid live framträdanden. Vi måste också förstå hur kameravinklar fungerar & kunna tillräckligt mycket om film för att kunna prata intelligent med regissören och fotografen. Och när scenen är gjord är vårt jobb gjort.

De två rollerna kräver liknande färdigheter, men skillnaden i medium förändrar hur vi närmar oss jobbet. Människorna som är utbildade i att utföra en av rollerna är inte redo att göra arbetet inom det andra.

Det fysiska elementet åt sidan, som med allt skådespeleri antar jag att det också kan ligga en hel del mänsklig psykologi bakom det hela. Hur mycket av ditt jobb handlar också om att tackla känslor på en inspeln-ing. Man tänker kanske att en intimitetskoordinator kommer in och tar det intima väldigt seriöst, men jag tänker också att det som med all in-timitet kan vara viktigt att inte ta det på ett för stort allvar för att kun-na bryta isen, och känna sig bekväm när man möts i en intim situation?

– När jag än får frågan om vilken den viktigaste färdigheten som int-imitetskoordinator är, tvekar jag aldrig att säga att det är emotionell intelligens. Vi navigerar alltid intensiva känslotillstånd i en miljö där pressen är stor för att få till scenen och gå vidare så snabbt som möj-ligt. Skådespelarna befinner sig i otroligt utsatta situationer. Regiss- örer och producenter är under press att få till scenerna som de vill ha dem. De två sakerna är inte alltid, de är faktiskt sällan, kompatibla.

Vi måste kunna läsa av rummet och anpassa vår strategi utifrån dem känslomässiga tillstånden hos de i rummet. Ingen film-uppsättning är den andra lik, och ibland inte ens två dagar i följd på samma upp-sättning, och vi måste vara anpassningsbara där. Att bryta stämning-en med humor kan vara utmanande och jag använder det bara då jag vet att det kommer att vara ett effektivt verktyg.

Jag jobbar mycket med komedier så om jag jobbar med komiker och jag har en stark relation till dem kan det ibland hjälpa till att slappna av med lite smakfull humor, vanligtvis bara genom att lyfta fram det pinsamma i situationen. Men jag är alltid noga med att bara göra det privat med bara skådespelarna. Besättningsmedlemmar är vanligtvis nervösa då intima scener filmas och ofta försöker de lätta upp stäm-ningen genom att skämta. Vårt jobb då är att se till att miljön förblir professionell, det är viktigt att besättning vet att de inte bör skämta.

Du har jobbat med stora serier som 'Pretty Smart', 'Pam & Tommy', 'Flo-rida Man', 'The Summer I Turned Pretty', 'Griselda', och 'That 90's Show'.

Men i rakt nedstigande led från en av branchens allra första intimetsk-oordinatorer, Amanda Blumenthal, är det fortfarande en ung position att inneha, och det är allt annat än standard. Vad hoppas du få se som sak-er fortsätter att gå framåt, som skulle hjälpa dig, och de du arbetar för?

– Som ren policy fråga får intimitetskoordinatorer inte tala om spec-ifika projekt med media om vi inte har uttryckligt medgivande av pr-oduktionen, jag kan inte säga något om någon speciell erfarenhet ut -an samtycke från produktionen och skådespelarna, men för att sva -ra brett, jag finner att mer så än motstånd finns det nu en bristande förståelse för vad mitt jobb innebär, så min generation av intimitets koordinatorer har gjort mycket arbete för att utbilda industrin omkr-ing hur en kvalificerad intimitetskoordinator ser ut, hur processen är och hur produktionen bäst kan stödja oss. Det har blivit mycket bätt-re de senaste åren och jag hoppas att det kommer fortsätta i den här riktningen. Med SAG-AFTRA arbetar vi mot den dag då intimitetsko-ordinatorer krävs på inspelningsplatser för att spela in intima scener.

Intimitetskoordinatorer är utbildade i koreografi för att få scener att se så bra ut som möjligt, men det är ett område av våran expertis som inte ofta nyttjas till sin fulla potential inom filmindustrin, åtminstone inte på den amerikanska marknaden.

Vi är också historieberättare, och jag hoppas att vi i framtiden får fl-era möjligheter att visa upp den sidan av alla färdigheter som vi har.

INTERVJU DE DANIEL JOHN