MICHAELA ÅBERG

Intervjuad i samband av albumet 'Fire Let Me Through' [BlackValley Records]

Bildrättigheter, Press.

'Fire Let Me Through' är vad som ofta brukar kallas för det "svåra andra albumet", då du följer upp debutalbumet 'This Is Fine'. Hur var det att gö- ra album nummer två i jämförelse med där du stod för nu tre år sedan?

– Jag skulle nog säga att förra skivan var svårare. På debuten var jag mer orolig över den röda tråden och att sätta en ton för hur jag ska lå- ta. När skiva två skulle skrivas kände jag inte det kravet alls, utan kun-

de släppa in mer lek i processen. Jag har skrivit om relationer, det är nog det jag alltid skriver om. Mina egna och andras och en blandning av verkliga och fiktiva scenarion. Den handlar också en del om olika sorters mod i relationer.

Två av låtarna är på svenska, varför kändes dessa inte rätt på engelska?

– De två svenska låtarna på albumet var texter som jag ville använda, men som inte gick att översätta till engelska. Ibland skriver jag på sv- enska först för att översätta till engelska men just här kände jag att det skulle förstöra texten. Det har alltså inte varit något särskilt medvetet val, men jag är glad att det blev så.

Finns det ändå andra låtar som av anledningar inte kom med på albumet?

– Det finns alltid låtar som inte kommer med, men de har lämnats of- ärdiga i tidigt stadium. Allt som togs med i studion fick vara på skivan.

Hur vet du när nåt är bra nog att stanna vid. Att en låt är precis där och som den ska vara. Är det hundraprocentigt på känslan, eller när vet du?

– Jag försöker undvika att färdigställa saker på egen hand, för då kan jag fastna hur länge som helst. Jag blandar in mitt band när låtarna är lösa skisser, och tar deras hjälp för att sätta punkt. Sedan brukar jag vara så pass begränsad av min tid, deras tid och av pengar att man äv- en måste bli färdig inom rimlig tid.

Du har beskrivit musiken som en besatthet men, lite barndomstrumman -de åt sidan, var det först en eld som började brinna när du som tjugoett -åring gick med i ett band. Hur var det att gå och bli artist så plötsligt?

– Det var en konstig upplevelse, och helt naturlig på samma gång. Jag var rädd för det mesta kring artisteriet, att uppträda, sjunga, prestera i studio, att bli iakttagen, men inte alls för skrivandet. Eftersom jag all- tid skrivit började jag testa musiktexter, och då upptäckte jag att jag

kunde höra melodier när jag skrev.

Många artister tenderar att säga "att deras låtskrivande är som terapi". Vad säger du, som faktiskt också jobbar som psykolog, om den andem- eningen. Vad ger det att kunna vara precis så detaljerad eller så sväva- nde med dina tankar och känslor som du vill och kan när du gör musik?

– Jag tänker att musiker menar väldigt olika saker när de säger att sk- rivandet är terapeutiskt... jag hade kanske inte använt just det ordet, men skulle absolut säga att musik är ett bra sätt att vara nära och utt -rycka känslor. Men så finns en annan del av skrivandet som handlar mer om att bygga en spännande värld. Typ att hitta rätt ljudbild, rytm, ordval och uppbyggnaden i låten.

Så både ett "ja" och "nej"... kanske.

Ditt album är ute nu, och det blev inte minst även en vinyl av det. Är det nått särskilt med att hålla i ett verk. Känns det lite mera på riktigt då?

– En fysisk skiva i handen är underbart! Alla som kan trycka en skiva borde göra det någon gång i livet. Jag tycker också att det grafiska är väldigt kul, så för mig har det varit fint att få jobba mer med det med.

INTERVJU DE DANIEL JOHN