ARINA BACIGALUPO

Intervjuad i samband av filmen 'Scarred to Death' [Parched, Bayview Entertainment]

Bildrättigheter, Yumi Shimizu.

När fann du dig först uppe på scen, var du omgiven av kreativitet tidigt?

– Jag har varit omgiven av konst och kreativitet från en väldigt ung ål- der. Min farfar skrev över sjutton böcker i Vilnius, Litauen och min far gav ut två böcker om det rysk-japanska kriget, 1904-1905. Båda mina föräldrar har examen i biblioteksvetenskap och tog ofta med mig till teater, museum, och olika konstevenemang. Som barn studerade jag vid Vaganova Academy of Russian Ballet i tio år, vilket introducerade mig till att uppträdda tidigt. Medan jag inte gav mig an en karriär in- om dans som vuxen fick den erfarenheten mig att inse att jag hade en

passion för konst och ett begär för att underhålla.

Hur var det för dig att fatta beslutet om att försöka komma någonstans i det kreativa, att sträva efter nåt som många bara skulle anse är "dröm"?

– Jag har alltid vetat att jag ville bli skådespelerska. Under min tidiga tjugoårsålder, när jag arbetade som modell, upptäckte jag att jag hade större framgång med kommersiella jobb som krävde lite skådespelar färdighet. Trots att jag är född i USA växte jag upp i Östeuropa och ha -de en accent, vilket gjorde mig tveksam till att försöka mig på en se -riös skådespelarkarriär i USA. Det var ett otäckt beslut att gå in i sh- ow-branschens oförutsägbara värld, så jag valde att gå på community

college för att utforska mina alternativ. Som del av mina akademiska krav var jag tvungen att ta en konstkurs, så jag anmälde mig till en rit -ningskurs. Jag upptäckte att jag inte var så dålig på det, vilket ledde till att jag byggde upp en portfolio, och eventuellt fick ett stipendium till en prestigefylld konstskola. Även om jag gillade min tid där, nådde jag en punkt där jag kände att om jag inte fortsätter med skådespele- riet skulle jag ångra det. Så, jag bestämde mig för att följa mitt hjärta, trots rädslan och osäkerheten över att ta steget in i det okända. Om- edelbart blev mitt första skådespelar-jobb en musikvideo för ett stort band, som fick över en miljon visningar. Jag träffade mitt livs kärlek i mitt andra skådespelar-gig, och nu är vi gifta. Om det inte är ett teck- en från gud så vet jag inte vad som är det. Sedan dess har jag haft tur

nog att boka huvudroller i olika serier och filmer.

Tror du att din dans-bakgrund har gett dig ett visst perspektiv, eller en disciplin. Vare sig det gäller det kreativa eller i stunderna mellan jobb?

– Min balettbakgrund fick mig definitivt att förstå vikten av disciplin och det hårda arbetet bakom det man ser på scenen, eller vita duken. Det kräver inte bara talang för att lyckas utan även dedikation, vilket för skådespelare innebär att göra provspelningar varje dag, och göra self-tapes i tid. Annars kommer en skådespelare inte ens ha möjligh- eten till att få jobbet. Utöver det har min erfarenhet av dans lärt mig

värdet av samarbete, då både scenen och film kräver en kollektiv an- strängning från många människor för att förverkliga en vision till liv.

Jag uppskattar verkligen det team-work som är involverat i att skapa.

I 'Scarred to Death' anlitas en dokumentärfilmare av en sörjande pappa för att ta reda på vad som verkligen hände med hans avlidne son, något som även tar henne till en påstått hemsökt by. Vad drog dig till filmen?

– Jag har alltid älskat filmer där en grupp vänner försöker lista ut nå- got mysterium men något oväntat händer. Det låter kanske lite oklart,

men jag finner det mysigt. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och smög in på en låst vind med mina klasskamrater där vi hittade en my -stisk metallåda omgiven av ett säkerhetssystem. Vi kom aldrig på vad som fanns inuti, och än i dag vet jag fortfarande inte... i high-school besökte jag, med mina vänner, en övergiven mentalanstalt som tidig- are varit ett sjukhus för soldater under andra världskriget. På det äv- entyret tappade jag min kontaktlins, men jag var så fast besluten om

att utforska att jag inte lät min suddiga syn stoppa mig. Under utfors- kandet på andra våning i den byggnaden, i det mörka rummet, hörde vi ett högt ljud, vi gjorde nästan i byxan, och upptäckte senare att nå- gon hemlös person hade bott där. Så när skräckregissören Joe Leone, som jag tidigare hade jobbat med, visade mig manuset till 'Scarred to

Death', blev jag överlycklig över att få uppleva utredningen som jag all -tid drömt om. En chans att utforska min fantasi.

Hur ser du på Marina som en karaktär. Vem är hon?

– Marina är en dokumentärfilmskapare som leder ett utredningsteam till den mystiska byn Dudley, en liten spökstad i Cornwall, Connecti- cut. Hon är ett komplett badass som leder sitt team ut ur deras komf- ort-zoner. Detta resonerade med mig då det väckte minnen från min

egen barndoms upptäcktsfärder. Marina är stark, men samtidigt sår- bar också, vilket står klart genom filmens gång. Jag hade så roligt med

att få föra den här så fantastiska karaktären till liv.

Hur brukar du gå till väga för att ta reda på vem en karaktär är. Spelar det någon roll om den karaktären upptar en överdriven rymd som här el -ler om karaktären existerar i en verklighet som är närmre vår vardag?

– Det finns en rad ifrån en låt av den ryske sångaren Vladimir Vysot- sky som säger, "Om en vän plötsligt visar sig vara varken en vän eller

fiende, utan bara sådär... dra killen upp till bergen, ta en risk! Lämna honom inte ensam. Låt honom vara i samma rep som dig, där komm- er du att förstå vem han är". För mig är den raden en allegori om hur

extra-ordinära omständigheter avslöjar en persons sanna natur. När jag närmar mig en karaktär, när det är en intensiv eller ovanlig situa- tion, hjälper det mig att förstå karaktärens fundamentala egenskaper och nyanser i det vardagliga livet. Men på samma gång kan någonting extremt påverka en så mycket att de förändras och agerar annorlunda.

Du nämnde att du även är konstskola-bra på att rita, är det nånting med det som du kan se några likheter eller skillnad mellan uttrycksmässigt?

– När jag målar är jag min egen boss. Skådespelandes, å andra sidan, innebär att jobba inom regissörens och manusförfattarens vision. Där

behöver jag lyssna, anpassa mig och samarbeta som en del av ett team.

Men båda, åtminstone för mig, involverar fantasi.

Är det något annat eller kommande du har sysselsatt dig med kreativt?

– Jag provspelar alltid och tar mig an nya möjligheter när de kommer min väg. Förutom skådespeleriet jobbar min man, Louis Rocky Baci- galupo, och jag med podcasts, både en personlig och en för en lokal- teater. Vi skapar också våra egna filmer. Och medan vi pratar har jag

flera ofärdiga canvas-dukar i närheten, som jag snart hoppas att kun- na visa upp hos ett konstgalleri.

Tack för den här fina intervjun...

– Tack så mycket för ditt intresse & tänkvärda frågor, tack så mycket!

INTERVJU DE DANIEL JOHN